Kvotering kvotering kvotering

"Borg öppnar upp för kvotering" inleds en artikel i Aftonbladet i veckan. Mot den dystra statistiken, att det förra året enbart ökade med 0.4% kvinnor i börsbolagens styrelser förra året, stödjer Borg sin kvoteringstes. Finansmarknaden är som bekant den absolut sämsta branschen att vara kvinna i. På de högsta positionerna kan det skilja så mycket som 20 000 kronor i månaden mellan män och kvinnor. TJUGO-TUSEN-KRONOR. Är kvinnor på ledarpositioner inom finansmarknaden 20 000 kronor sämre än sina manliga kollegor? Tror inte det. 

Vi pratar snarare om en bransch i dinosaurieklass. Lite som Tonio Borg i eu-kommisionen är för svenska kvinnor. Som Gunnar Hägg i tv4:s morgonsoffa är för svenska kvinnliga ministrar. Lite som Ebba Busch är för kvinnor som guilttrippas eftersom dom inte är hemma med barnen (ahmendomväljerjudeeeee). Kort sagt en bransch vars utveckling i moderna samhällsfrågor helt klart (för länge sen) sett sina bästa dagar. En bransch i desperat behov av förnyelse. 

Man kan tycka att detta är lite motsägelsefullt. På börsen belönas ofta kreativitet och nytänk, jag tänker mig skype, google eller spotify. Företag som alla känns sådär krispigt moderna, där alla som är 23+ med universitetsexamen vill jobba. Tyvärr följer inte börserna samma spår.

Hur hänger det här ihop med kvotering då, egentligen? Jo. Skriver en under en rätt radikalfeministisk tes, nämligen att finansbranschen är dinosaurieaktig eftersom den är skapad av män med manliga ideal och med patriarkala strukturer, det är mest män i den just nu och så har det varit sedan den uppkom, symboliken bakom finansmarknaden är klassisk manlig (mad-mencharmig sådär), och att lönegapet visar att det är betydligt mindre lönsamt att närma sig den som kvinna än som man. Då kan man konstatera att kvinnor har ett rätt högt och starkt glastak att ta sig igenom. Vi kan konstatera att det kanske inte är så lätt som att välja. Vi kan också konstatera att en utveckling på 0,4% per år är ett bevis på detsamma.

Kan det vara så att kvinnor är mindre lämpade för finansbranschen (helt enkelt!!!), dom kanske SKA tjäna mindre? Absolut inte. En undersökning visar att förutom att män onanerar mer och besitter större fysisk styrka, så finns inga större skillnader mellan könen. Kvinnor är inte mer omtänksamma. Män är inte mer tävlingsinriktade. Båda har lika stora chanser baserade på sina egenskaper att bli en bra chef. Eller bli en bra finanshaj.

Hur gör man då för att väga upp de negativa och patriarkala företeelserna inom finansbranschen som gör att kvinnor inte får lika stora  möjligheter att bli börs-vd med hög lön? Någonting som kanske går snabbare än 0,4% per år?

Kvotering.

Som metod är det klockrent. Är de gamla manliga hjulspåren in i finansborgarna så djupa att inte ens de starkaste ledarkvinnorna kan förändra dom måste man ta till andra medel. Endera hotar man med kvotering eller så genomför man den. Det handlar inte om att reducera egenskaper till könstillhörighet. Det handlar om att hugga ner milshöga trösklar in i en annars mansdominerad bransch. 

Ulrika Fjällborg intervjuar Natalia Brzezinski, amerikansk ambassadörhustru. Efter ett långt samtal om jante, om dagis och om arbete så säger hon: "Alla företag som är bra på jämställdhet har en vd som prioriterat frågan". Någon längst upp måste alltså satsa längre ner. Kanske i bolagsstyrelsen.

Liberal feminism och Nina Björk

Inför den internationella kvinnodagen den 8:e Mars ber DN sex olika feminister att plita ner feminismens viktigaste frågor. Hela tre av dessa sex lyfter arbetsmarknadssituationen, ojämlik arbetsfördelning och typ av arbete (Nina Björk), ojämlik branschfördelning (Kajsa Ekis Ekman) och livslång ekonomisk utsatthet för kvinnor (Ebba Witt-Brattström). 

Nina Björk skriver bland annat att fördelningen mellan hushållsarbete och förvärvsarbete (Breadwinner-homemaker), i sin rent historiska kontext, ger upphov till också en systemkritisk feminism. En kritik mot systemet "marknadsekonomin" det vill säga. På detta följer Björk: 

"(I feminismen) ligger ett djupare ifrågasättande av systemets själva förutsättningar: alla arbetar, några äger; gemensam produktion, privat vinst. Liksom en kritik mot det nuvarande samhällets övergripande mål: konkurrens och ekonomisk tillväxt." 

Björks perspektiv är som vi vet, antiliberalt - eller som Per Svensson beskriver i "Därför hatar alla liberaler": antikapitalistiskt. Björk fortsätter: 

"Det finns en grundläggande berättelse om vårt moderna samhälle som säger att det trots uppenbara stora skillnader mellan grupper ändå i grunden är rättvist, eftersom den enskilda individen kan arbeta sig uppåt. Jag uppfattar det som att feminismen i dag accepterar denna berättelse om "rättvisa hierarkier". Den arbetar därför i huvudsak mot uppenbar könsdiskriminering, till exempel olika lön för lika arbete. Risken med detta är att feminismens mer utopiska arv riskerar att gå förlorat."

Björk menar här att det moderna samhället (marknadsekonomin) erkänner samhället rättvist (att det existerar klasskillnader) därför att individen (såväl kvinnor som män) kan arbeta sig uppåt. En feministisk kamp i ett sånt samhälle, menar hon, innebär bara att vi kämpar mot direktdiskriminering snarare än en samhällsordning. En samhällsordning Nina Björk uppenbarligen menar är fel, och åsyftar marknadsekonomin. Vi ska i stället överge denna, skriver hon, och istället närma oss feminismens "utopiska arv". Ett utopiskt arv som garanterat inte kan ge inkomstklyftor mellan individer, enligt henne.

Det är feminister som Nina Björk som får många liberaler att dra öronen åt sig så snart de ska ställa sig till eller från feminismen.

Men är Nina Björks beskrivning av det moderna samhället felaktig? Eller är målet felaktigt? Är det svårt att föreställa sig en liberal feminism och i så fall vari ligger den liberala feminismen och dess problematisering? Och kanske framförallt, om Nina Björk tycker att feminismens största fråga är att krossa marknadskapitalismen, varför kallar sig liberaler för feminister?

Först och främst vill jag ta chansen att bevara några av problemformuleringarna Björk målar upp. Givetvis sysslar feminismen med systemkritik. Kampen mot systemet, normen, eller patriarkatet, är genomgående formuleringen bland dagens feminister både från vänster- och högerkanten. Att breadwinner-homemakersystemet framskred på artonhundratalet då förvärvsarbete uppkom, att rent biologiska skillnader mellan könen, framförallt i form av bärandet av avkommor och utfordringen av densamma är bundet till kvinnorna och att samhällsföreteelser såsom krig och kamp historiskt fokuserats kring männen, är alla klassiska problemformuleringar som bottnar i en systemkritisk syn för feminister. En problembeskrivning, en patriarkal samhällsordning många liberaler såsom jag, men också många vänsterfeminismer såsom Nina Björk, problematiserar. Däremot finns det inte mycket efter den förklaringen som förenar en liberal och vänsterfeminism.

Det viktigaste för dagens liberala feminister är erkännandet av vikten av ekonomisk autonomi. Människan ska äga sig själv, äga vad den producerar och kommer att, enligt liberaler idag, utnyttja dessa medel till sin egen rationella fördel. Valet, det rationella valet, framhävs som den drivande egenskapen i människans natur. Detta kommer i sig leda till en förbättrad plats för alla, ett förbättrat liv för alla och uppfyllelsen av alla behöv, livsöden och ideal.

Men hur kommer det sig då att majoriteten av pensionärer under fattigdomsgränsen är kvinnor? Varför väljer kvinnor branscher där de i större utsträckning arbetar halvtid, där de tjänar mindre pengar och där utbildningstiden och -kostnaden är lika stor som för den manliga ingenjören med tre gånger så högre månadslön? Vad är rationellt i att frivilligt välja och leva i en situation som gör dig mer utsatt än din manliga sambo, kollega eller chef? Det är här liberalerna går isär i fråga om feminism. Å ena sidan måste vi försvara den individuella rationaliteten och det fria valet, å andra sidan måste vi erkänna att individen inte följer Noszicks utopiska rationella beteendemönster.

Den ena falangen ger upp, förklarar sig inte som feminister, förklarar alla som individer, och skriver inte under premisserna om en systematisk kvinnoförtryckande historia. Den andra liberala falangen ger sig i kast med att balansera mellan vänsterretorisk förtryckarmentalitet (eller som Isabella Löwengrip ville  beskriva det, offerkofta (!)) och det fria valet. Ofta landar det i en historiebeskrivning som den ovan - ett erkännande av patriarkatet och med patriarkatet som grund förklara dagens skillnader, dagens antirationalitet och ett försök till att stolpa upp förändringsvägar för samtiden. Vissa kommer ut som radikalfeminister, andra erkänner intersektionalitet, vissa erkänner queerfeminismen som sin feministiska grund och andra nöjer sig med feminist. Gemensamt för alla är att de fortfarande är liberala, att de fortfarande sätter fokus på förändringsmakten till individen, att den ekonomiska autonomin är viktigast och att marknaden och marknadskapitalismen, att konkurrens, privat ägande och vinst är viktiga faktorer för en bättre framtid.

Det vänsterfeminister lyckas med - är antitesen till det liberala feminister försöker åstadkomma. Vänsterfeminister målar upp sin utopi, starkt förankrad i de marknadskritiska rösterna och den kommunistiska fantasin. Liberala feminister målar inte upp samma bild. Liberala feminister vill att individen ska ha möjlighet. Inte att normer ska styra deras karriärer, eller antalet månader de är hemma med barnen.

I ett sådant samhälle och i den liberala utopin kan institutionerna och normerna se ut hur som helst, som Per Svensson förklarar i "Därför hatar alla liberaler" (2014):

"Liberalismen är inte ett systematiskt ideologiskt system, inte en lära, utan en bred, komplex och amorf filosofisk och politisk tradition, en slingrande flod med många tillflöden och ett svåröverskådligt delta."

Huvudsaken med den liberala framtiden (!) i sin komplexa natur, är att normer såsom dagens könsnorm inte begränsar, förgör eller åsidosätter individens egna initiativ och möjligheter till rationella val.

Betyder det då att vi som Nina Björk menar: "(...) accepterar denna berättelse om "rättvisa hierarkier"". Nej, det är tvärt om. Liberala feminister är övertygande om att samhällelig förändring kommer underifrån. Inte ovanifrån. Vi förändrar genom att lyfta individen, genom att minimera normerande attityder, genom att kritisera rådande strukturer, genom att lyfta diskriminering och genom att återföra ekonomisk autonomi till även det andra könet.