"Gaming är ju precis samma sak för män och för kvinnor!!11" och andra reaktioner på kvinnor i spelvärlden.

En hyfsat rimlig fråga ställdes i nätforumet flashback i veckan. Men som andra frågor på flashback förvanskas och bagatelliseras svaren. Det är lite det som är flashbacks affärsidé: 1. Ställ rimlig fråga, och 2. använd den som retorisk spelplan för att senare måla upp de mest fruktansvärda åsikter som möjligtsvis kan innefattas i ämnet, samt 3. Varva med konspirationsteorier. 

Det här är en av dom. 

 

Helt rimligt! Också själva anledningen till att jag klickade mig in till kommentarssektionen. Men, som mycket annat på "aktuella ämnen"-sidan övergår även denna diskussion till att badmoutha och provocera så många som möjligt. Jag kommer i den här texten behandla TS-frågeställning (och hens eget svar på frågeställningen, de lyder:

Samt:

"Inom E-sport är förutsättningarna 100% likvärdiga"

Och ungefär här börjar jag undra varför jag ens går in på flashback: 

*bonus för roligt användarnamn* - Och justja, du är dum i huvudet.

Jag har själv ställts inför samma fråga, varför spelar inte kvinnor och män i samma ligor inom e-sporten? Såväl från liberala ungdomsförbundare som människor i e-sportvärlden. 

Förklaringen ligger i att frågan är felställd från början. "Eftersom förutsättningarna är exakt lika i esporten för dom båda könen borde dom tävla i samma liga" - Men så är det inte.

Först och främst borde det kanske för den oinvigde framgå en liten bit om hur e-sporten är organiserad idag. Den är nämligen inte särskilt lik andra sporter. I hockey och i fotboll finns det långa ligor, turneringar och världsmästerskap, ofta arrangerade av ett förbund som är såväl rikstäckande som samarbetande med andra förbund i andra länder, nästan alltid inom en världsomspännande paraplyorganisation. 

Esportturneringar är annorlunda, det har först på senare år kommit att anordnas någonting som kan kallas världsmästerskap. Det finns ingen organisation som arrangerar och backar upp det på ett stort centralt plan, det finns inte heller landslag, utan spelarna i lag är organiserade som små klubbar vari de övar och övar. Dessa klubbar, eller lag, har ofta en eller flera stora sponsorer i ryggen. Oftast stora gamingföretag. De kan offra lagnamnet till förmån för att lägga in "Benq" eller "Intel", och företagen vinner marknadsmedvetenheten genom att ha sina namn på de stora lagen. 

Det om lagen. Turneringarna i sig ser också annorlunda ut. Vi ser ofta en eller flera sponsorer och företag som tillsammans sätter upp en tävling. Prispengar, prispotter och långa resor över världen är förknippade med dessa turneringar. Det närmsta många kommer ett "världsmästerskap" är dreamhackturneringarna. (Dreamhack som i sin tur också arrangerar tävlingarna med företag som sponsorer, inte alls organisationer som FIFA). Spelskaparna är givetvis med på denna ordning, och jobbar tätt med sponsorerna för att skapa rätt förutsättningarna för en turnering. 

Om spelen: Spelen som är föremål för turneringar och lagspel med miljonpotter i vinstpengar är till viss del radikalt annorlunda de spel som i klassisk mening brukar vara föremål för en genusanalys. Detta är i huvudsak på grund av att spelen inte är storydrivna, utan i stället fokuserar på att vara motoriskt finliriga, kompetativa och med flera motståndare (FPS och MOBA, till viss del fightingspel). Skicklighet och lagtänk är huvudtraits om man vill utvecklas, och bättre blir man genom att öva.

Men varför är denna fråga felställd? Jo, gamingindustrin är starkt manskodad. Såväl spel som spelare är ofta skapade för och av män, industrin är "manlig", spelarna är i huvudsak män, och normerna som reproduceras (även om proffsen sedan länge övergivit jolt-colan) är också kraftigt manligt betonade. Även om detta förhållande ruckas på i samband med spel som överger de klassiska genusnormerna (t.ex. minecraft) så är det fortfarande oerhört närvarande i esporten. Den främsta anledningen är att män är mer välkomna att "satsa" än vad kvinnor är.

Kvinnor möts med skepsis, oftare och hårdare än vad män gör när det går in i ett spel och i dess spelkultur. Både inom de storydrivna spelen och de spel som är anpassade för mer sportsliga sammanhang. När detta sedan tas till elitnivå är skadan redan gjord - färre kvinnor börjar spela på elitnivå för att de varken har klimatet eller förebilderna som krävs. 

inb4: Den vanligaste responsen när jag säger det här:

"MEN VADÅ, MAN FÅR JU VÄLJA ANVÄNDARNAMN SJÄLV?!?!?!"

Ett användarnamn är ditt varumärke inom esporten. Det får man välja själv, och givetvis behöver ditt användarnamn inte spegla om du är man eller kvinna. Det är, för kvinnor som är causals (spelar för rekreation) fantastiskt. Det göra att dom ofta slipper påhopp dom annars möter på grund av kön. Men steget från att sitta hemma, privat och könsneutral, till att gå ut som kvinna i e-sportvärlden är på grund av normerna i esporten för långt för många att våga. Våga hitta ett lag, våga spela med röstchatt, våga bli proffs i en kultur som inte välkomnar dig.

Därför finns det kvinnliga turneringar. Turneringar som arrangeras av en sponsor och som har som syfte att, bakom den mer tävlingsinriktade delen, föra gamingkvinnor samman. Att ha turneringar med bara kvinnor är ett försök att lyfta de som förut inte varit välkomna, och som förhoppningsvis leder potentiella proffspelare ett steg närmare männens nivå (och totala övertag) i de stora ligorna. De stora ligorna, som ofta inte har könsspecifika anmäningsregler. 

Frågan är alltså inte bara felställd på grund av att den i grundantagandet sätter kvinnliga gamers i samma fack som manliga trots att förutsättningarna är helt olika. Frågan är felställd eftersom det nästan aldrig anordnas "manliga serier".

Jag tror att framtiden är ljus för en jämställd esport. Fler och fler tjejer tar steget upp i proffsligor, de skapar nätverk för varandra, går in i könsblandade proffslag och deltar mer och mer med samma förutsättningar. Esporten har, trots ovanstående resonemang, en allvarlig chans till att bli den första könsneutrala sporten. Så snart folk inser att den manliga dominansen, det manliga normproducerandet och fördomarna om esportskulturen bara är en fråga om att bryta normerna och våga spela.

Gamergate i perspektiv

Det är inte många wikipediaartiklar som inom loppet av ett par månader går från att inte finnas till att innehålla 12 000 ord. Gamergate, och wikipediaartikeln om kontroversen i gamingindustrin är en av dessa. 

Vill vi hålla beskrivningen kortare än så så kan gamergate sammanfattas som en mycket häftig debatt om (miss)förhållandena inom branschen. Upprinnelsen till det hela var redan i ropet i samband med feminist frequency-projektet och det näthat som exploderade när Anita Sarkeesian crowdsourcade ihop pengar till en youtubeserie. En serie som gick ut på att granska hur kvinnor avbildas i dator- och tvspel. I hennes videoklipp avbildas en bransch vars kulturella avbilder snabbt grusar alla hopp om en spelbransch med framåtanda, nytänkande och entreprenörsskap. I alla fall så fort vi kliver bort från den rent tekniska delen av spelen. Hon talar om kvinnor i nöd, räddningen (den vita mannen) och våld mot kvinnor i spel. Och blir hänsynslöst attackerad av en ung, arg och rabiat samling män. Har ni inte sett åtminstone det första avsnittet av youtubeserien borde ni göra det innan ni läser vidare.

Trots många gapande munnar när jag långt och noggrant redogjort detta händelseförlopp för vänner och bekanta utan intresse av branschen känns det inte som att de tar det på allvar. Och nästan ingen tog det på allvar. Bland de mest insatta (och utsatta) blev Sarkeesian en hjälte, tjejer i spelens värld, såväl utövare som skapare tog de första stegen in i en lång och oerhört tuff strid. En strid om vad spelbranschen är, för vilka den finns till, och trots att nejsägarna aldrig skulle erkänna det - en strid det gamla gardet bara kan förlora. 

I en lång rad, med fokus på indie-utvecklaren Zoe Quinn, har kvinnor blivit utsatta för den arga mobben. En internetsvärm går inte att hantera, och Zoes expojkväns blogginlägg om hur hennes förehavanden, relationer och en påstådd otrohet utgör själva kulmen. På internetforum, globalt och i realtid, genomsöktes såväl hennes dator som molnkonton, förehavanden, platser hon varit på, relationer, föräldrar, syskon. Konspirationsteorier ("Quinnspiracys") flög om varandra - endera är detta bara ett mediejippo för att hennes spel sak gå bättre, eller så är det ett jippo av pojkvännen. Och det kanske mest skräckinjagande är att den enorma mob som vändes mot henne, inte för allt i världen insåg att det själva faktum att hon utvecklade spel, inte har någonting som helst att göra med hennes privatliv.

Här tog många medier vid, hoten och haten och en hel bransch i upprinnelsen till ett paradigmskifte blev nyheter. Flera stora och gamla mediehus rapporterar om händelserna till en omvärld som svarar med chock. Företag på företag i industrin går ut och uttalar stöd för kvinnorna, om än försiktiga sådana. I fokus är avskyn mot de arga männen. En fullkomlig förståelig reaktion, dessa män har klätt av gamingkvinnor inför internetmassorna och skalat av all deras yrkesskicklighet för att senare objektifiera och relativisera inte bara deras engagemang, utan också deras privata karaktär.

Och jag kan inte annat än tänka: "Men sen då?". Ojämlikheten inom spelbranschen är stor och fantastiskt tydlig. Vi ser den inte bara i statistiken över vilka som skapar spel - vi ser den också obehagligt närvarande och burdust framtonad när vi väl spelar. Varje uttryck, enhet och skapelse (varje spel) talar ett fantastiskt filmiskt språk och det språket kan alla förstå och relatera till.

Samtidigt, i en bransch också nära oss, skiljer det 20 000 kronor i lön mellan två mellanchefer om den ena är kvinna och den andra är man. Branschen är manligt framtonad, den består av flest män och leds av flest män, utbildningarna till de akademiska program som krävs domineras av män. Vad som kommer ut ur den är också med största sannolikhet påverkat av den fördelningen. Den enda skillnaden är att den branschen är nästan hundra år, och har aldrig varit föremål för en större representationsmässig diskussion. Finansbranschen. Jämlikheten behöver dålig stämning överallt.

Tillväxtstopp, i teorin - MPs principretorik.

Vad innebär egentligen tillväxt* och hur ser den ut? 

*Tillväxt är en ökning i BNP. Som ibland inte går att spåra genom förändringar i antalet arbetade timmar (l), eller i en ökning av kapital (k). Tillväxt är en förändring, en effektivisering eller en ny teknik eller tillvägagångssätt. Tillväxt kan vara en investering till ett nystartat företag. Tillväxt kan vara fler arbetande på fler fält, eller fler verktyg i rörmokarens verktygslåda. 

Låt oss tillexempel säga att du och din kompis ska bygga ett hus. För ert kapital köper ni allt material, och två hammare. Med hjälp av hammarna tar det 100 timmar att bygga huset. Ni är såklart nöjda men ett år senare ska grannen också bygga sitt hus. Med sig tar han en multihammare (!), som på hälften så lång tid (50 timmar) kan bygga ett likadant hus. Multihammaren har också en kostnad som ska investeras (k). Och någon måste fortfarande använda den med sina händer (l). Multihammaren, och effekten av den, är ekonomisk tillväxt.

(eller så nöjer en sig med NEs definition: tillväxt, ekonomisk tillväxt, ökning över tiden av produktionen av varor och tjänster i ett land, bruttonationalprodukten (BNP).) 

Ekonomisk tillväxt är en kombination av entreprenörskap, uppfinningsrikedom, hårt slit och arbetade timmar. Tillväxt är en ökning av standard och en förändring av spelreglerna. Europa och Sverige har alltid befunnit sig i tillväxt. Ibland snabb, ibland långsam. Men precis allting är bättre nu än förr. 

Tills miljöpartiet kom till makten det vill säga. Och lade ett vallöfte om en begränsad tillväxt. Eller, "utveckla ett ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt". Eller kortfattat; Stoppa tillväxten.

Det finns många och roliga sätt en skulle kunna tänka sig miljöpartiet skulle infria detta politiska mål.

• Nummer 1: Stoppa saker från att byggas, förädlas, förändras och/eller utökas. 
  
  
  Det är slut på renoveringar och slut på infrastruktursatsningar. Startas projekt får folk lön, investeras det så får saker värde. Bygger staten nya vägar kan fler åka på dem. Och tjäna pengar! Givetvis är all typ av löneökning förbjuden. Folk ska träda på samma nivå dom alltid gjort annars kanske BNP ökar...och det är farligt.

• Nummer 2: Förbjud nya företag, och entreprenörer, och idéer. 
  
  
  Total idétorka på universiteten. Stopp i bokpressarna och slut för nya lån, aktieinvesteringar och kapitalförflyttningar. Om en författare så gärna vill skriva en bok kan hen lika gärna skriva om en gammal. Absolut ingen tillökning av nya företag får ske, alla människor ska inte ens vara i jobb. Det kan ju öka BNP, och det är farligt.

• Nummer 3: Sluta konsumera!
  
  
  Ett par skor räcker. En jacka räcker. Du behöver verkligen inte en gitarr, eller den nya superdatorn. Det finns ingen anledning för dig i världen att vilja flytta till ett större hus eller bygga ett nytt. Sluta konsumera! Varje människa ska konsumera precis lika mycket hen alltid har gjort. År 2014 satte miljöpartiet tillväxtstopp på Sverige. År 2014 kommer förevigt vara den nivå människan ska fortsätta träda på.

• Nummer 4: Sluta hjälpa andra!
  
  
  Om miljöpartiet så gärna vill sätta punkt för tillväxten i sverige måste det enda alternativet vara att också sätta punkt för tillväxten även utanför sveriges gränser. Om andra länder hamnar i ekonomiskt välstånd kanske andra otrevliga effekter skulle uppstå, kanske handel, eller demokratisering och ökad levnadsstandard. Sånt som höjer BNP alltså och det har miljöpartiet bestämt är dåligt.

• Nummer 5: Sluta allt!
  
  
  Miljöpartiets framtid är allas nutid. Låt oss enas om ett slut på tillväxten. Låt oss enas om att sluta forska, upptäcka, bygga, konsumera. Låt oss fastna i det (snart) förgångna 2010-talet. Låt stagnationen vara ett faktum i evighet. Miljöpartiet - För allas nutid.

Sen återstår såklart frågan om miljöpartiet är seriösa.

Tvångssterilisering

Vad tar en  ifrån en människa när allt redan är fråntaget? I fängelset, eller på sjukhuset och inför rätta är det få saker du har rätt till. Dina pengar är antingen slut eller förda från dig, dina ägodelar magasinerade eller utdelade bland kvarvarande släktingar, söner, döttrar eller föräldrar. Din rätt är de kläder dina omhändertagande givit dig, din yttrandefrihet begränsad till sällskapet runt middagsbordet och kärlek, lust och liv är unnat andra än dig. Ett liv i slutenhet, eller confinement, är ett liv på minsta marginalen.

Bland det sista som lämnar dig som människa i ett fängelse är rätten till din egen kropp, någonting många hävdar är absolut och någonting teoretiker i evighet beskriver som din eviga egendom. Till och med slavarnas kroppsliga integritet är helgad i historian (nåja de manliga i alla fall, och som vi vet bygger världshistorien på män). Kroppen och den kroppsliga integriteten är skyddad i fiktionen, ett brott mot den är ett kort och gott brott. Det är inte accepterat, vedertaget eller heligt att utnyttja de som inte kan utnyttjas mer, de som blott har kropp och liv kvar. 

Finns det i en sådan naturrättslig överenskommelse, som betraktas närmast gudslig, en opinion för att ta ifrån dig mer? Utan att avsluta livet på människan i fråga? Dessvärre ja. 

Tvångssteriliseringar var länge likt lobotomin en väg till friskhet, folkhälsa och ett friskt folk. I Per-Albin Hanssons folkhem fanns det inga svarta får, inga starka eller svaga, alla var likar. I ett sånt folkhem passade inte de som inte var lika. Psykiskt sjuka, fattiga, fula och osnygga förpassades till 1930-talets enorma psykinstitutioner som inte sällan blev hela självgående samhällen. Samhällen i fångenskap såsom till exempel Säter i dalaskogarna, en by vars hela överlevnad och existensberättigande kom med mentalsjukhuset. 

Vi svenskar kan rätt lätt komma över denna tragiska historia. Rashygienens fula tryne tvättas bort med nutidens hån om forntiden i okunskap. Genetiken var ny och absolut inte fulländad. Ohyra på samhället kunde städas bort. 

Cirkelargumentet vid tveksamhet är bland de förfärligaste argumenten i svensk historia. "Ty om en sinnesförvirrad säger att hon inte vill steriliseras, kan det lika gärna vara tvärtom då hon faktiskt är sinnesförvirrad!". 63000 människor i Sverige med en absolut majoritet kvinnor steriliserades mellan 1934 till 1976. Minst 30000 steriliserades med tvång. Resten med "tvång", eller intyg från familj på frisk ort, som övertygades om steriliseringens nyttighet. 

Inte heller slutade det där, 1976 försvann de värsta. Men sinnesförvirrade eller utvecklingsstörda steriliserades i urskogarna ända in på 80-talet. Könskorrigerare in på 00. Varför det bara var kvinnor är det ingen som vågar tala särskilt högt om. Fortplantningen gick att förändra hos dem snarare än hos mannen, mannen, vars hela manlighet sitter i könet och i fortplantningsapparaten. Att ta ifrån honom den var att ta ifrån honom sin manlighet, en kroppslig integritet man helgade. Kvinnornas kvinnlighet var i sinnesförvirringen redan försvunnen. Ty som kvinna på 1930-talet har du automatiskt ett mindre anspråk på din kropp än männen du föder. 

När vi inte kunde ta ifrån dom livet, tar vi ifrån dom rätten till barn. Den sista utposten innan allt är förlorat av din kroppsliga integritet. Numera ett brott mot de mänskliga rättigheterna, tvångssterilisering. Men en desperat aktion i ivern att straffa, att säkra folkhälsan och att förstöra det sista av det som gör oss till kvinnor, män och människor. Det absolut värsta är att vi trodde att det var över. 

Minst 148 kvinnor i fängelse av olika anledningar sterliserades i Kalifornien, 2006-2010. Chansen att de skulle få fler barn var hög, och bedömare bedömde att möjligheterna för dem att ta hand om barnen var låga. Sterilisering var omhändertagande egentligen, riktigt schyst. Det är tur att inte sådana barn sätts till världen. Sådana "bedömare" har det funnits gott om i världshistorien. Bedömare i frågor där ingen bedömning ska göras. Två år för bilstöld? Sterilisering. Misshandel och fyra år till frihet? Sterilisering. I modern tid görs ett ingrepp som i svensk historia kallas barbari.

Ändå triggar det enbart en artikel i huffington post. EN artikel. Vi kan enbart fantisera om vad som hänt med tvångssteriliserades skadeståndskrav, mediabruset, och Kaliforniens lagar om det hade handlat om kastrerade män.

Kvotering kvotering kvotering

"Borg öppnar upp för kvotering" inleds en artikel i Aftonbladet i veckan. Mot den dystra statistiken, att det förra året enbart ökade med 0.4% kvinnor i börsbolagens styrelser förra året, stödjer Borg sin kvoteringstes. Finansmarknaden är som bekant den absolut sämsta branschen att vara kvinna i. På de högsta positionerna kan det skilja så mycket som 20 000 kronor i månaden mellan män och kvinnor. TJUGO-TUSEN-KRONOR. Är kvinnor på ledarpositioner inom finansmarknaden 20 000 kronor sämre än sina manliga kollegor? Tror inte det. 

Vi pratar snarare om en bransch i dinosaurieklass. Lite som Tonio Borg i eu-kommisionen är för svenska kvinnor. Som Gunnar Hägg i tv4:s morgonsoffa är för svenska kvinnliga ministrar. Lite som Ebba Busch är för kvinnor som guilttrippas eftersom dom inte är hemma med barnen (ahmendomväljerjudeeeee). Kort sagt en bransch vars utveckling i moderna samhällsfrågor helt klart (för länge sen) sett sina bästa dagar. En bransch i desperat behov av förnyelse. 

Man kan tycka att detta är lite motsägelsefullt. På börsen belönas ofta kreativitet och nytänk, jag tänker mig skype, google eller spotify. Företag som alla känns sådär krispigt moderna, där alla som är 23+ med universitetsexamen vill jobba. Tyvärr följer inte börserna samma spår.

Hur hänger det här ihop med kvotering då, egentligen? Jo. Skriver en under en rätt radikalfeministisk tes, nämligen att finansbranschen är dinosaurieaktig eftersom den är skapad av män med manliga ideal och med patriarkala strukturer, det är mest män i den just nu och så har det varit sedan den uppkom, symboliken bakom finansmarknaden är klassisk manlig (mad-mencharmig sådär), och att lönegapet visar att det är betydligt mindre lönsamt att närma sig den som kvinna än som man. Då kan man konstatera att kvinnor har ett rätt högt och starkt glastak att ta sig igenom. Vi kan konstatera att det kanske inte är så lätt som att välja. Vi kan också konstatera att en utveckling på 0,4% per år är ett bevis på detsamma.

Kan det vara så att kvinnor är mindre lämpade för finansbranschen (helt enkelt!!!), dom kanske SKA tjäna mindre? Absolut inte. En undersökning visar att förutom att män onanerar mer och besitter större fysisk styrka, så finns inga större skillnader mellan könen. Kvinnor är inte mer omtänksamma. Män är inte mer tävlingsinriktade. Båda har lika stora chanser baserade på sina egenskaper att bli en bra chef. Eller bli en bra finanshaj.

Hur gör man då för att väga upp de negativa och patriarkala företeelserna inom finansbranschen som gör att kvinnor inte får lika stora  möjligheter att bli börs-vd med hög lön? Någonting som kanske går snabbare än 0,4% per år?

Kvotering.

Som metod är det klockrent. Är de gamla manliga hjulspåren in i finansborgarna så djupa att inte ens de starkaste ledarkvinnorna kan förändra dom måste man ta till andra medel. Endera hotar man med kvotering eller så genomför man den. Det handlar inte om att reducera egenskaper till könstillhörighet. Det handlar om att hugga ner milshöga trösklar in i en annars mansdominerad bransch. 

Ulrika Fjällborg intervjuar Natalia Brzezinski, amerikansk ambassadörhustru. Efter ett långt samtal om jante, om dagis och om arbete så säger hon: "Alla företag som är bra på jämställdhet har en vd som prioriterat frågan". Någon längst upp måste alltså satsa längre ner. Kanske i bolagsstyrelsen.

Liberal feminism och Nina Björk

Inför den internationella kvinnodagen den 8:e Mars ber DN sex olika feminister att plita ner feminismens viktigaste frågor. Hela tre av dessa sex lyfter arbetsmarknadssituationen, ojämlik arbetsfördelning och typ av arbete (Nina Björk), ojämlik branschfördelning (Kajsa Ekis Ekman) och livslång ekonomisk utsatthet för kvinnor (Ebba Witt-Brattström). 

Nina Björk skriver bland annat att fördelningen mellan hushållsarbete och förvärvsarbete (Breadwinner-homemaker), i sin rent historiska kontext, ger upphov till också en systemkritisk feminism. En kritik mot systemet "marknadsekonomin" det vill säga. På detta följer Björk: 

"(I feminismen) ligger ett djupare ifrågasättande av systemets själva förutsättningar: alla arbetar, några äger; gemensam produktion, privat vinst. Liksom en kritik mot det nuvarande samhällets övergripande mål: konkurrens och ekonomisk tillväxt." 

Björks perspektiv är som vi vet, antiliberalt - eller som Per Svensson beskriver i "Därför hatar alla liberaler": antikapitalistiskt. Björk fortsätter: 

"Det finns en grundläggande berättelse om vårt moderna samhälle som säger att det trots uppenbara stora skillnader mellan grupper ändå i grunden är rättvist, eftersom den enskilda individen kan arbeta sig uppåt. Jag uppfattar det som att feminismen i dag accepterar denna berättelse om "rättvisa hierarkier". Den arbetar därför i huvudsak mot uppenbar könsdiskriminering, till exempel olika lön för lika arbete. Risken med detta är att feminismens mer utopiska arv riskerar att gå förlorat."

Björk menar här att det moderna samhället (marknadsekonomin) erkänner samhället rättvist (att det existerar klasskillnader) därför att individen (såväl kvinnor som män) kan arbeta sig uppåt. En feministisk kamp i ett sånt samhälle, menar hon, innebär bara att vi kämpar mot direktdiskriminering snarare än en samhällsordning. En samhällsordning Nina Björk uppenbarligen menar är fel, och åsyftar marknadsekonomin. Vi ska i stället överge denna, skriver hon, och istället närma oss feminismens "utopiska arv". Ett utopiskt arv som garanterat inte kan ge inkomstklyftor mellan individer, enligt henne.

Det är feminister som Nina Björk som får många liberaler att dra öronen åt sig så snart de ska ställa sig till eller från feminismen.

Men är Nina Björks beskrivning av det moderna samhället felaktig? Eller är målet felaktigt? Är det svårt att föreställa sig en liberal feminism och i så fall vari ligger den liberala feminismen och dess problematisering? Och kanske framförallt, om Nina Björk tycker att feminismens största fråga är att krossa marknadskapitalismen, varför kallar sig liberaler för feminister?

Först och främst vill jag ta chansen att bevara några av problemformuleringarna Björk målar upp. Givetvis sysslar feminismen med systemkritik. Kampen mot systemet, normen, eller patriarkatet, är genomgående formuleringen bland dagens feminister både från vänster- och högerkanten. Att breadwinner-homemakersystemet framskred på artonhundratalet då förvärvsarbete uppkom, att rent biologiska skillnader mellan könen, framförallt i form av bärandet av avkommor och utfordringen av densamma är bundet till kvinnorna och att samhällsföreteelser såsom krig och kamp historiskt fokuserats kring männen, är alla klassiska problemformuleringar som bottnar i en systemkritisk syn för feminister. En problembeskrivning, en patriarkal samhällsordning många liberaler såsom jag, men också många vänsterfeminismer såsom Nina Björk, problematiserar. Däremot finns det inte mycket efter den förklaringen som förenar en liberal och vänsterfeminism.

Det viktigaste för dagens liberala feminister är erkännandet av vikten av ekonomisk autonomi. Människan ska äga sig själv, äga vad den producerar och kommer att, enligt liberaler idag, utnyttja dessa medel till sin egen rationella fördel. Valet, det rationella valet, framhävs som den drivande egenskapen i människans natur. Detta kommer i sig leda till en förbättrad plats för alla, ett förbättrat liv för alla och uppfyllelsen av alla behöv, livsöden och ideal.

Men hur kommer det sig då att majoriteten av pensionärer under fattigdomsgränsen är kvinnor? Varför väljer kvinnor branscher där de i större utsträckning arbetar halvtid, där de tjänar mindre pengar och där utbildningstiden och -kostnaden är lika stor som för den manliga ingenjören med tre gånger så högre månadslön? Vad är rationellt i att frivilligt välja och leva i en situation som gör dig mer utsatt än din manliga sambo, kollega eller chef? Det är här liberalerna går isär i fråga om feminism. Å ena sidan måste vi försvara den individuella rationaliteten och det fria valet, å andra sidan måste vi erkänna att individen inte följer Noszicks utopiska rationella beteendemönster.

Den ena falangen ger upp, förklarar sig inte som feminister, förklarar alla som individer, och skriver inte under premisserna om en systematisk kvinnoförtryckande historia. Den andra liberala falangen ger sig i kast med att balansera mellan vänsterretorisk förtryckarmentalitet (eller som Isabella Löwengrip ville  beskriva det, offerkofta (!)) och det fria valet. Ofta landar det i en historiebeskrivning som den ovan - ett erkännande av patriarkatet och med patriarkatet som grund förklara dagens skillnader, dagens antirationalitet och ett försök till att stolpa upp förändringsvägar för samtiden. Vissa kommer ut som radikalfeminister, andra erkänner intersektionalitet, vissa erkänner queerfeminismen som sin feministiska grund och andra nöjer sig med feminist. Gemensamt för alla är att de fortfarande är liberala, att de fortfarande sätter fokus på förändringsmakten till individen, att den ekonomiska autonomin är viktigast och att marknaden och marknadskapitalismen, att konkurrens, privat ägande och vinst är viktiga faktorer för en bättre framtid.

Det vänsterfeminister lyckas med - är antitesen till det liberala feminister försöker åstadkomma. Vänsterfeminister målar upp sin utopi, starkt förankrad i de marknadskritiska rösterna och den kommunistiska fantasin. Liberala feminister målar inte upp samma bild. Liberala feminister vill att individen ska ha möjlighet. Inte att normer ska styra deras karriärer, eller antalet månader de är hemma med barnen.

I ett sådant samhälle och i den liberala utopin kan institutionerna och normerna se ut hur som helst, som Per Svensson förklarar i "Därför hatar alla liberaler" (2014):

"Liberalismen är inte ett systematiskt ideologiskt system, inte en lära, utan en bred, komplex och amorf filosofisk och politisk tradition, en slingrande flod med många tillflöden och ett svåröverskådligt delta."

Huvudsaken med den liberala framtiden (!) i sin komplexa natur, är att normer såsom dagens könsnorm inte begränsar, förgör eller åsidosätter individens egna initiativ och möjligheter till rationella val.

Betyder det då att vi som Nina Björk menar: "(...) accepterar denna berättelse om "rättvisa hierarkier"". Nej, det är tvärt om. Liberala feminister är övertygande om att samhällelig förändring kommer underifrån. Inte ovanifrån. Vi förändrar genom att lyfta individen, genom att minimera normerande attityder, genom att kritisera rådande strukturer, genom att lyfta diskriminering och genom att återföra ekonomisk autonomi till även det andra könet.